celestan.blogg.se

Jag ber om ursäkt till er jag fick att börja gråta i förra inlägget, det var inte min mening. Men på något sätt så blir det lite fint för mig i hela det här, det blir lite verkligt då. 

 

Det är den 27 september och jag hade fått grimman i min hand, Celestes rosa grimma som är så mycket Celeste nu att jag ska tvätta grimman och ha den som en fin minnes grej. Vi sitter där på altanen i stallet, veterinären vill ha lite uppgifter av mig för att kunna skriva i sin journal att Celeste nu var död. Min häst är alltså död, hästen jag haft i 12 år är borta för alltid. Jag och Amanda går ut till Celeste som ligger där på marken i hagen, vi sätter oss vid huvudet och klappar, pussar henne och gråter. Skrattar dock lite och konstaterar att i livet hade hon inte gillat alla pussar och närkontakt hon nu fick. För sån var hon, man skulle helst av allt gärna inte röra henne så mycket, mest bara vara vid henne. Men hon älskade när man försiktigt och mjukt klappade henne i ansiktet, öronen var hennes favoritställe för lite kliande. Men nåde dig om du tog på henne där det där och då var fel ställe, öronen bakåt och näsborrarna dragna så högt upp att du kunde se hela vägen in. Du skulle vara en tankeläsare när du var runt denna dam, för svängde det gjorde humöret. Men det var Celeste helt enkelt!

Men okej, väl ute hos Celeste så kommer Emma och vi gråter lite till och klappar och säger Hej då till henne. Hon är varm och alldeles sådär mjuk som Celeste var. 

 

Vi sitter nu där och fortsätter gråta när faktum kvarstår, Emmas häst Quelly är ju faktiskt skadad på sitt bakben av bråket henne och Celeste emellan. Veterinären kollar henne och vi står mest där som tomma skal, hör inget, ser inget. Maya och Elisabeth är med och lyssnar vad veterinären säger. Här tror jag, det är lite luddigt just denna stunden, men mamma och pappa kommer och vi 4 går ut till Celeste...väl framms vid bäcken kanske 10 meter från henne så bryter mamma ihop och vi får ta det stegvis fram till Celeste. Ser även på pappa att han är berörd av att hon bara ligger där helt livlös på marken. Vi alla säger hej då till henne och går tillbaka till dom andra på stallplanen. Väl där så konstateras det att Quelly måste ner till kliniken i Landvetter för en koll av benet. Maya ringer ner och ordnar så vi bara kan komma ner med henne, jag bestämmer mig för att åka med Emma ner, Emma behövde stöd med Quelly och var i samma skick som vi andra gällande Celeste. Så vi åker ner mot Landvetter (Maya kör), nere vid landsvägen så kör vi förbi Mona och Emelie (mor och dotter från stallet) Maya vill då ringa dom för att förvarna om vad som väntar i stallet..självklart säger jag. Men oj vad det var jobbigt att med ord höra vad som precis hänt...blev liksom lite av en bekräftelse. Vi pratar om Celeste hela vägen ner och väl framme vid kliniken hoppar 3 rödögda tjejer ur bilen och ser lite smått förstörda ut. Dom fantastiska människorna inne på kliniken vet vad som hänt och har emot oss så fint det bara gick och erbjöd mackor, kaffe, saft, kaka mm. Men ingen var sugen på nått. Väl inne i behandlingsrummet beodras jag och Emma ut för att ta lite fika då vi såg ut som 2 tomma spöken som vilken sekund som helst svimmar. Sittandes på kliniken var svårt, varför stod inte allt stilla, varför skrattade

tjejerna som stod med en annan häst och väntande? Varför körde det maskiner på utsidan? Min värld stod stilla, varför gjorde inte alla andras det också? Förstod dom inte att min häst var död?

Tillslut så åker vi där ifrån med en bandagerad Quelly och kommer tillbaka till stallet. Petra hade flyttat Celeste redan innan vi åkte med Quelly, så när vi kom tillbaka så var hästarna ut igen i hagen. Porthus lämnade inte platsen Celeste legat på, på flera timmar. Han bara vandrade och gnäggade. Det var så hjärtskärande! 

När vi kom hem igen så visste jag att Stoffe var där, tyckte det var lite jobbigt, visste inte riktigt hur jag skulle reagera när jag såg honom. Stoffe hade liksom hittat ett band med Celeste och han pratade alltid så fint om henne. Och hon kom gärna till honom i hagen, säg vad du vill om det Stoffe men det säger ganska mycket om att hon gillade dig! 😌 Men en stor kram från Stoffe och mina tårar var tillbaka, vi pratade lite om tanten och jag sa till honom att jag sa hej då även från honom. Tror jag reagerade som gjorde för att Stoffe pratat så fint om henne, vilka hästägare gillar inte när någon ser det man själv ser i sina djur och förstår dom? 😌 

Hela stallet stod stilla denna dagen, och vi satt på altanen alla och åt mc donalds i tre omgångar...vi kramades, skrattade och grät i omgångar. Fina familjen Kalin kom dit för att för Ebba och Alvas skull få ta in vad som hänt, vi går bort till platsen dit Petra flyttade henne. Där ligger hon med pressening över sig min vackra häst. Vi lyfter undan så vi får fram hennes huvud, hon ser så fin ut....men oj vad kall hon var, fick rysning i hela kroppen, men kunde inte slita

mig från henne ville bara skrika och slänga mig över henne, men kändes lite fel med barn jämte mig! 

Påväg tillbaka kom frågan från Ebba som bara ett barn vågar fråga, "kommer du inte vara kvar i stallet nu?" Med känslan av att hela hjärtat brast för att jag vet vad detta innebär att Celeste dog, jag har ingen häst kvar. Men svarar fina Ebba att jag kommer inte försvinna nånstans, och en ny häst kommer snart komma! Vi är kvar i stallet en stund till, jag vill verkligen inte åka hem....vill inte

lämna stallet. Går även bort till Celeste med Lizette och Joanna, tror det var viktigt för barnen att få se och ta in vad som verkligen hänt.

 

Jag väljer sen att ringa och prata med Tyra som redan vet vad som hänt, hon bara gråter och tycker det är orättvist att Celeste dog...hon frågar mig om hur det gick till när hon dog. Sen säger hon det som fick mig att gråta igen, "Faster, nu kommer Klara och Lasse (min mormor och morfar) ta hand om henne uppe i himmelen. Dom kommer rida båda samtidigt på

henne och min katt kan sitta på rumpan" ❤️ Pratar sen med Adam som kanske inte riktigt är i samma sinnesstämmning som Tyra men ville ändå prata lite om vad som hänt. Han talar om att han tycker att när vi begraver henne på hästkyrkogården så kan vi lägga alla hennes ridsaker uppepå så vi hittar henne. Han avslutar sen med "Det är ingen fara faster, Klara kommer ta hand om henne...jag vet det för Klara var alltid så snäll och gillade djur!" 💔❤️

Avslutar denna dagen sen med att åka bort till Petra med en liten blomma och choklad, jag är så oerhört tacksam för hennes jobb hon gör med våra hästar och det oerhörda stödet jag fick av henne när Celeste togs bort. 

 

Vad skulle nu hända med Celeste? Jag vägrar skicka iväg henne, och begrava henne hemma i trädgården gick ju inte, aningens för stor för det. Men en ansökan om att få gräva ner henne i mamma och pappas skog mejlades till kommunen.

 

Godkänt eller inte? Fortsättning i del 3 

 

Puss och kram ❤️