celestan.blogg.se

Känslan av att gå vidare är svår, det är lite som att glömma av och lägga allt bakom sig. Men hon min kloka moder sa till mig att försök göra ett avslut på detta nu som innebär att inte glömma och heller inte att tillåta sig känna men som tillåter än att inte gå och älta alla tunga känslor. Jag kan vara lite expert på det, gå och ha allt inom mig. Därför kände jag att få lov och skriva av sig såhär var perfekt för mig. 

En månad ungefär efter händelsen bad jag Petra skicka bilderna på Celestes ben till mig. Hon hade nämligen i stundens hetta den där dagen tänkt på att fotografera såret utifall att Celeste skulle lägga sig ned och att veterinären då skulle slippa dra upp henne för att kolla benet och konstatera utgången vi redan visste. Kände nu att jag ville se bilderna för att förstå att inget gick att göra. Mycket riktigt, ett ordentligt sår ovanför hasen höger bak med en tydlig penpipa som stack ut. Var förvånandes lugn när jag såg bilderna, var som en "skön" bekräftelse att vi inte kunde gjort något annat för henne. 

Har haft dagar som gått upp och ned men nu sista brytet kom på julafton. För det första så älskar jag julen, så stall + julafton är för mig som handen i handsken. Har alltid haft en tradition att lägga in nytt spån, ge henne äpplen, morötter, knäckebröd och en grankvist. Svårt att i år inte kunna göra detta. Men var ändå tillslut ganska nöjd i tanken att jag kan faktiskt göra detta till Porthus istället, oj vad kärlek han fick! Började väl efter en stund i stallet att känna den där stora saknaden av Celeste. Amanda red ut en tur med porthus, Therese o dotter red iväg med Bowie och tillslut försvann även Stoffe och Evelina ut med Mighten. Kvar stod jag i stallet ensam, där och då blev det så påtagligt...jag har ingen häst kvar! Lämnade stallet då och kom tillbaka när Amanda var åter i stallet. Känslosam dag! Men tog en tur upp till Celeste och tände ett ljus, kändes mycket bättre efteråt. 

Jag tror att jag behövde den dagen lite faktiskt, bara få ur sig alla känslor. Nu efteråt och efter dessa inlägg känns det bättre. 

 

Jag vill som en sista reflektion bara förklara mina tankar kring valet att ha kvar Porthus och Quelly i hagen. Porthus och Celeste hade ett oerhört starkt band, han gick i genom eld och vatten för henne...nästan iallafall, men åtminstone så gick han i genom staketet till henne en gång 😄 Quelly hade varit med i bilden nästan ett år och dessa 3 bildade en egen liten grupp, dom gillade varandra allihopa. Så jag kände att det kändes mest naturligt att låta dom vara kvar i hagen och därmed att Celeste heller inte blev ensam. Gnägget från båda två den stunden hon föll ihop gjorde att jag förstod att dom visste vad som hände. Porthus lämnade inte platsen ju på hela eftermiddagen och gnäggade efter henne flera gånger. Vi såg en tydlig nedstämdhet hos Porthus i 2 dagar efteråt, lite att han sörjde sin hjärtvän. Men sen vände det och han började få tillbaka något i blicken. Jag är helt övertygad om att ifall han inte varit med ute och sett vad som hänt så hade han letat efter henne och undrat vart hon tagit vägen. Jag tror att det hade påverkat honom längre än vad det gjorde nu. 

 

Har inte riktigt känt mig redo för en ny häst, men börjar göra det nu. Och letar och kollar, har en känsla av att en ny häst inte är långt borta! 😏 

 

Jag ser att ni är många som läst, känns fantastiskt kul. Ber om ursäkt för er jag gjort ledsna! 

 

 

Tack för ordet! 

 

Puss på er och Gott Nytt År!!!